Äfven Runornas användning till skaldequädens upptecknande finnes någon gång uttryckligen nämnd. Saxo omtalar trollsånger ristade i trä[1]. Den bekante skalden och kämpen Egil hade förlorat sin son Bödvar och ville af sorg genom hunger ge
- ↑ L. I. p. 11. Ed. Steph.
Prof. Liljegrens af Kongl. Vitt. Hist. och Antiquitetets Academien i Stockholm år 1821 belönta Prisskrift: Om Runorna och Runminnesmärken i Norden: hvilken Författaren haft den godheten att i handskrift meddela mig. Dylika Runetecken förekomma på Runstenar i Södermanland. Bautil 742, 743, 767, 817, 819, 824. — Huru gammalt detta Runornas bruk såsom chiffer är, ses äfven deraf, att det redan finnes uppgifvet uti en handskrift i St. Gallen från tionde århundradet, anförd af C. W. Grimm: Ueber Deutsche Runen. s. 110. Ur inre skäl blir ock med det samma otvifvelagtigt, att Runorna, med hvilka redan så tidigt de konstigaste förändringar kunnat företagas, långt förut måste ha varit bekanta och brukade såsom egentelig alfabetisk skrift, och denna tidrymd måste utsträckas i samma mån, som en längre tid behöfts för öfvergången från det enkla till det konstiga hos folkslag, bland hvilka ännu för skrifkonstens användning funnos så få tillfällen, och i allmänhet så oviga materialier som trä eller bark. Venantius Fortunatus, som i 6:te århundradet omtalar Runorna, såsom skrift på trä, uppmanar sin vän i ett poem (troligen äfven med afseende på hvad han kallar „Barbarernas” bruk) att i brist på det främmande papperet (charta peregrina) eller Papyrus skrifva på bark utaf bokträdet. L. VII 18. Bokrunor, som nämnas i Brynhildar Quida I. st. 19, härledas gemenligen deraf, att de inskuros i bokträ; men detta het Beiki, och Bokrunor äro här Runor sydda eller målade på duk (på gammal Isländska Bók). Jfr. Glossarium till den äldre Edda.
