Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
151
och ibland Runeristare nämnas på dem äfven Skalder[1].
Intet land är så rikt på Runeminnesmärken som Sverige[2]. Men Runstenarnas ålder har varit föremål för många lärda, ej ens alltid med lärdomens vapen förda, strider[3]. Den äldsta omtalta Runeristning är den, som Saxo nämner. „I Blekingen, — säger han, — ser man förunderliga bokstäfver på en häll, öfver hvilken en gångstig löper sunnan ifrån hafvet till Wärends ödemarker. Bergstigen synes liksom infattad af tvänne i hällen inhuggna,
- ↑ Bautil 245, 291, 405, 972.
- ↑ Af mellan 14 — 1500 i Norden bekanta Runstenar tillhöra omkring 1300 Sverige, och af dessa finnas i Uppland öfver hälften eller nära 700. Ofvan Medelpad är i Norrland ingen Runsten bekant, och ingen i Finland. Sjöborg, Samlingar för Nord. Fornälskare, Stockh. 1822. T. I. s. 34. De af Strahlenberg (Nord- und Östlicher Theil von Europa und Asien) omtalta Runstenar i Permien uti Ryssland, de af Pallas (Neue Nord. Beyträge, V. B. s. 237) från Siberien meddelade, lemna vi derhän, då deras inskrifter ej äro Runiska, om de ock med sådana ha någon likhet.
- ↑ För Verelius och Rudbeck var allt, hvad som var skrifvet med Runor, urgammalt och hedniskt. Peringsköld, som tviflade, fick befallning, att ej skrifva mot den senare. Handlingarne till denna tvist finnas i Peringskölds Manuscriptsamling. Liljegren l. c.
ämne, hvarföre jag här offenteligen får förklara min erkänsla. En kort rimmad inskrift med Runor å en liggande senare grafsten på Kumla kyrkogård i Vestergötland ses i Bautil 977.
