Sida:Svea rikes häfder.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
152

ej mycket åtskilda, men långt utdragna linier: emellan dem ses de ristade tecknen, och ehuru belägenheten är genom höjder och dalar ojämn, kan man dock öfverallt följa bokstäfvernas spår.” Konung Waldemar I. i Dannemark, som ville veta deras bemärkelse, hade ditsändt män för att undersöka hällen och efterrista tecknen på trätaflor. De utskickade kunde ej af dem få någon mening[1]; emedan uthuggningen var dels af jord uppfylld, dels af gångstigen förnött. Konung Harald Hildetand skall genom detta minnesmärke ha velat förvara minnet af sin faders bedrifter[2]. Ännu ses i Bleking[3] en berghäll kallad Runemo, der, inom tvänne till 36 alnars längd synliga linier, tecken förekomma, i hvilka man velat igenkänna Runor, under det andre ansett dem för en naturens lek. Den må vara den samma som Saxo omtalar eller ej, så är likväl en sägen, som i 12:te århundradet tillskref ett sådant minnesmärke åt Harald Hildetand, märkvärdig. På ett annat ställe nämner Saxo, att Ragnar Lodbrok, efter en seger i Bjarmaland, i ett berg skall låtit

  1. Nihil ex eis interpretamenti comprehendere potuerunt. Saxo, præf. p. 3.
  2. Saxo L. VII, p. 138.
  3. Brekne Härad, Hoby Socken, Sjöborg. Blekings Historia I. 20. II. 330.