Sida:Svea rikes häfder.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

162

återkomst[1]; ja, man finner ock Runor ristade i häll på eget föranstaltande af personer, som ämnade företaga en vallfart[2]. Oftare förekomma dock Runstenar, som hafva afseende på personer och händelser inom landet; ehuru dessa nästan alltid äro för våra häfder okända och de flesta äfven af den enskilda beskaffenhet, som ej faller inom häfdernas område, fast det stundom tillägges: "att stenen är stort märke efter godan man"[3]. Till namnet fogas de enklaste underrättelser, såsom att den aflidne bott der eller der och att stenen står vid gården[4], att han varit en god bonde — skicklig, rådvis[5]

    författaren: de Profectione Danorum in terram Sanctam, — omkring 1190, säger, att uttoget då skedde "piraticis navibus, quas Sneckas appellamus". Langebek, T. V. s. 348.

  1. På stenen i Kjula Socken i Södermanland, som står på åsen vid Tingshögarna, (Bautil 753) läses: Alrik reste stenen, Sigrids son, åt sin fader Spjut, som hade varit vesterleds omkring i färd, nedbrutit borgar och hållit slagtningar. Han låfvar Gud all år. — Detta sista uttryck skulle dock äfven kunna förstås om fadrens död.
  2. Isgrun, Hardes dotter, lät rista Runor åt sig sjelf. Hon vill öster fara och ut till Jerusalem (Hun vil austr fara auk til Jursala). Runeberget vid Vesterstäkes färgestad i Upland, Näs socken. Peringsk. Annot. in Vit. Theod. p. 495.
  3. Bautil 43.
  4. Hier mun stanta stan midli bua. Baut. 684.
  5. Snialr — raþspaki.