återkomst[1]; ja, man finner ock Runor ristade i häll på eget föranstaltande af personer, som ämnade företaga en vallfart[2]. Oftare förekomma dock Runstenar, som hafva afseende på personer och händelser inom landet; ehuru dessa nästan alltid äro för våra häfder okända och de flesta äfven af den enskilda beskaffenhet, som ej faller inom häfdernas område, fast det stundom tillägges: „att stenen är stort märke efter godan man”[3]. Till namnet fogas de enklaste underrättelser, såsom att den aflidne bott der eller der och att stenen står vid gården[4], att han varit en god bonde — skicklig, rådvis[5] —
- ↑ På stenen i Kjula Socken i Södermanland, som står på åsen vid Tingshögarna, (Bautil 753) läses: Alrik reste stenen, Sigrids son, åt sin fader Spjut, som hade varit vesterleds omkring i färd, nedbrutit borgar och hållit slagtningar. Han låfvar Gud all år. — Detta sista uttryck skulle dock äfven kunna förstås om fadrens död.
- ↑ Isgrun, Hardes dotter, lät rista Runor åt sig sjelf. Hon vill öster fara och ut till Jerusalem (Hun vil austr fara auk til Jursala). Runeberget vid Vesterstäkes färgestad i Upland, Näs socken. Peringsk. Annot. in Vit. Theod. p. 495.
- ↑ Bautil 43.
- ↑ Hier mun stanta stan midli bua. Baut. 684.
- ↑ Snialr — raþspaki.
författaren: de Profectione Danorum in terram Sanctam, — omkring 1190, säger, att uttoget då skedde „piraticis navibus, quas Sneckas appellamus”. Langebek, T. V. s. 348.
