Sida:Svea rikes häfder.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
163

gästfri — ofeg — en som ej flydde i striden[1] — utan slogs så länge han hade vapen — en anförare, styrman, vaktkarl på skeppen — en höfdinge — en god hofman eller krigsman[2] — en rask dräng, som farit vida om i verlden[3] — en kär son, fader, moder, broder, hustru o. s. v. Ofta tjenar en sten till minnesvård för flera. Stundom ha flere varit tillsammans att resa sten åt en anförvandt, någon gång äfven huskarlar (fria tjenare) åt sin husbonde[4], ja man finner att äfven trälar låtit uthugga Runstenar[5]. Ej sällan träffas vårdar reste af lefvande personer öfver sig sjelfva, med tillägg af någon berömlig egenskap eller gerning, och att minnet skall vara "medan stenen lefver"[6], eller ock är minnesvården gemensam för döda och ännu

  1. "Han flydde ej vid Upsala" — nämnes på 2 Runstenar i Skåne. Bautil 1169. 1172. Ovisst, hvilket slag menas.
  2. þiakn, þiagn, þegn.
  3. Var farin viþa um alfar heimsins. Peringsköld, Annot. ad Vit. Theod. p. 498.
  4. Bautil 1139.
  5. Abrahamsson, Mærkeligheder på Runstene. Antiquariske Annaler. II. B. 1 H. s. 101.
  6. T. ex. Worm. Mon. Dan. p. 252. En Jarlabaki har i Täby Socken, Danderyds skeppslag, låtit resa 4 stenar åt sig sjelf lefvande (at sik kvikvan), med tillägg på alla, att han ägde hela Täby.