Sida:Svea rikes häfder.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

164

lefvande[1]. Utom de vanligast nämnda bro- och väganläggningar, förekomma på Runstenar äfven hvalf, likhus, själahus gjorda för den döda[2]: undertiden äfven att de aflidne först byggt gårdar[3], eller varit rätta arfvingar till dem[4]. Ibland är denna sista underrättelse så utförlig, att Runeristningen kan anses såsom ett slags äganderätts intyg[5]. Slägtledningar ses också på Runstenar[6]. Någon gång äro uttrycken af enskild tillgifvenhet rörande, såsom: "sina vänner var han bäst under himmelen"[7].

Med högst få undantag förvara Runstenarne blott obekanta namn, och tiden, som skonat dessa enkla minnesvårdar, har öfver de minnen, som derigenom skulle återkallas, öfvat samma förstörande

  1. Baut. 644.
  2. Baut. 223, 541, 725.
  3. Bautil 886.
  4. Baut. 221, 9.
  5. Liljegren l. c. Exempel är Runberget i Kyrkobyn, Hillershögs socken, Färentuna härad i Upland, Baut. 291. Jfr. Brocman l. c. p. 216.
  6. På en Runsten i Helsingland finnes en genealogi ända till 12 leder. Brocman l. c. s, 218.
  7. Bautil 306. Ej alltid äro likväl epitheterna berömmande — såsom på Runstenen 489 i Bautil, der det säges, att två bröder låtit hacka stenen efter sin fader, men hustrun åt bondan sin lata (bunta sin lata).