folket, visar bäst, att Runorna i Norden voro ett hedniskt arf och uråldriga. Endast långsamt hade de kunnat upphöra att vara en åt få förbehållen kunskap, de högres och visares egendom. Att deras offentligare, ej mera af en hemlighetsfull vantro helgade bruk var samtidigt med hedendomens aftagande och fall, måste synas lika naturligt som det är troligt, att de förste christne lärare uppmuntrat detta bruk, enligt en af dem ofta iakttagen grundsats, att genom en christelig användning göra medlen för hednisk vidskepelse oskadliga. Men detta är också den enda del man kan tillägga dem i Runorna; och den grundlösa mening, som tillskrifver Runornas uppfinning åt samma män, hvilka just införde ett annat skrifsätt, behöfver blott nämnas, ej vederläggas. Det Latinska var tvertom länge ensamt de andeligas, de lärdas skrift; medan Runorna stadnade hos folket. Man ser tydligen, huru bägge skrifsätten först blandat sig, och det nya sluteligen utträngt det gamla, af hvilket dock det förras skriftecken lånade namnet; ty sjelfva ordet bokstaf är utan tvifvel en från Runorna härledd benämning. Den yngsta kända Runsten anses vara från förra hälften af 1300-talet[1]. Sedermera träffas oftare
- ↑ På Aspö i Mälarn. Sjöborg, Samling f. Nord. Fornälskare. I. p. 29.
