Sida:Svea rikes häfder.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

180

tillskrifvas hedniska tiden[1]. — Men det är ej heller företrädesvis i bibehållandet af historiska underrättelser och sånger, som Runornas gamla bruk bör sökas. Snarare bör det förmodas i de med den gamla Gudaläran sammanhängande ämnen. Allt visar Runornas äldsta gemenskap med denna: deras trodda gudomliga ursprung, deras förmenta magiska kraft, deras första egenskap af en hemlighetsfull kunskap; hvarföre äfven, i den mån de upphörde att vara det, en mera konstlad Runeskrift till vidskeplig användning uppkom. De af oss anförda främmande intyg, som vitsorda Runornas bruk i den hedniska Norden till upptecknande af Sånger, synas, då de förena detta uttryck med Spådomar, med Besvärjningar, äfven tillräckligt visa, hvilka slags sånger företrädesvis så tecknades. Men uti den äldre Eddas mythiska, eller rättare sagdt, mystiska quäden förekomma ej otydliga spår af ett dylikt Runornas bruk. Om än uttrycken

  1. HervararSagans: "Svo finst ritad i fornum bokum", kan visserligen ej göra något undantag, då detta är ett bland de flera bevisen, att denna saga är skrifven, sedan den Isländska Litteraturen redan frambragt flera alster; hvarföre äfven i 20:de Cap. Konungasagorna citeras. Dock visar den enkla och utmärkt ålderdomliga tonen af denna Sagas sånger, att vi i den ha en senare bearbetning af ganska gamla traditioner.