intyg, kunskapen om de gamla tider hufvudsakligen grundad. Frågan blir således: kan man af dessa antaga någon slags skriftelig öfverlemning från hedendomen, och, om vi måste uppgifva tanken på Saxos fullskrifna stenar och klippor, ha sångerna möjligen blifvit bibehållna på annat sätt, ristade i trä, på kaflar? — Det är visserligen möjligt. Runorna äro ostridigt i Norden äldre än Christendomen, och äfven trovärdige Isländska berättelser omtala sånger på sådant sätt upptecknade. Samma omsorg kan äfven ha sträckt sig till slägtledningar: och då ännu på Runstenar enskilda slägtregister någon gång ända till 12:te led finnas, så vore det visserligen ej en för djerf förmodan, att konungsliga ättleder och konungalängder genom Runor blifvit bevarade. Deremot är det osannolikt, att dylika anteckningar, om de funnits, öfvergått till den historiska tiden i sådant antal eller skick, att Historia på dem kunnat grundas. Den Isländska Litteraturen skulle i sådant fall ej så helt och hållet hvila och beropa sig på muntelig öfverlemning, att, mig vetterligen, inom hela dess område intet enda exempel förekommer på anförandet af någon slags skriftelig historisk urkund, hvilken med minsta skäl kunde
