fordom i Skandinavien talades, på hvilket Snorre Sturleson skref; och läsning af de gamla Sagorna, ofta ur vackra, af bonden sjelf gjorda afskrifter, är under den långa vinterquällen hans och hans hushålls käraste ro.
I den tid, då från Norrige Island fanns och bebyggdes, säger den gamla boken om dess besittningstagande[1], då var Harald Hårfager Konung öfver Norrige, Erik Emundsson och hans son Björn öfver Sverige, och Gorm den gamle i Dannemark, och den sommar, när Ingolf och hans följeslagare först foro att bebygga Island, då hade Harald Hårfager varit tolf år Konung i Norrige, och från Christi börd voro lidna 874 vintrar[2]. Ingolf var den förste Norrman, som bosatte sig på Island. Stormdrifne Vikingar hade några år förut upptäckt det och derom bragt första kunskapen till Norrige. En Naddod, som skulle fara till Färöarne, hade blifvit kastad på Islands östra kust och kallade det obebodda landet, det alla bergtoppar voro snöbetäckta, för Snöland. Gardar Svafarsson, en Svensk, som på Hebriderne skulle hämta sin
