Hoppa till innehållet

Sida:Svea rikes häfder.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
190

hustrus fädernearf, hade haft samma öde. Han kringseglade först ön, nämnde den efter sig Gardarsholm, och meddelade efter sin återkomst derom en förmonligare beskrifning. Floke, en tredje äfventyrare, hade i deras spår sökt den, tillbragte der en vinter, och gaf, af drif-isen, ön det namn, hvilket den behöll, eller Island. Särskilda omständigheter gjorde att Island blef en eftersökt tillflyktsort. Harald Hårfager bröt i Norrige småkonungarnes välde. Månge, heldre än att underkasta sig hans ok, lemnade sitt fädernesland, och ifrån Norrige skedde stora utflyttningar. „Då byggdes,” säger Snorre Sturleson, „stora öde länder och utländer”[1]. Månge drogo öfver fjellen och ökade deras antal, som redan börjat bebygga Jemtlands och Helsinglands ödemarker. Andre gåfvo sig till sjös, till Hjaltland[2], Färöarne, Orkenöarne, Söderöarne[3], bekanta Vikinganästen, hvarifrån hvarje sommar härjades på Norrige, så att Harald måste företaga ett eget krigståg till dessa öar, för att underlägga sig dem. Emellertid hade Island redan blifvit upptäckt. Ryktet spridde sig att landet var godt, att

  1. Heims kr. Harald Hårf. Saga, c. 20.
  2. Det gamla Nordiska namnet på Shetländska öarna.
  3. Hebriderna.