genom nordisk äfventyrs-anda, missnöje eller landsflykt skiljde från sitt fädernesland, begåfvo sig till dessa fjerrbelägna stränder; hvarföre åtskillige af öns namnkunnigaste slägter och män[1] räknade svenska anor. Så hafva vise män sagt, berättar Are Frode[2], att efter 60 vintrar var Island fullbygdt, så att det icke mer varit sedan.
På detta sätt blef denna ö ett Skandinaviskt nybygge, befolkadt af ansedda och mäktiga nordiska slägter, hvilka medförande sina förfäders gudalära, minnen, seder, språk, här i nya hemvist sökte en fristad för gammal sjelfrådighet. Allt sammanstämde att af det gamla nordiska lifvet här framställa liksom ett efterspel, som lifligare och fullständigare skulle bringa dess bild till efterverlden: ty en af de största svårigheterna i begagnande af en förgången tids minnesmärken, neml. att de förutsätta för mycket såsom bekant, blir i en berättelse om det gamla, som åter upplefver på en ny skådeplats, afhjelpt. De äfventyr, faror och mödor, som voro oskiljagtiga från besittningstagande af ett nytt land, hvilket från en hård natur skulle eröfras, bidrogo på engång att hos
