sällskaplighet, hvarigenom ett ständigt utbyte af kunskaper och underrättelser, af egna och förfäders erinringar befordrades. Ännu ett fullt århundrade efter Islands bebyggande herrskade der Hedendomen, och föga längre tid förgick efter Christendomens frivilliga antagande tills den Isländska Sagan begynte öfvergå i skrift. Nästan hvar enda Isländsk bekantare slägt fick sin, som gick upp till öns första bebyggande. Men deras erinringar inskränktes ej dertill, utan hade liksom folket sjelft sin rot i Skandinavien. Dit räknade dessa slägter sin härkomst, många till Nordens konungar, och de bibehöllo med yttersta omsorg hogkomsten deraf, liksom för att visa det fordna hemlandet, att de ej voro föraktliga landsflyktingar, utan härstammade af det ädlaste Nordiska blod. I sånger och sagor lefde hos dem Nordens gamla minnen: i sånger och sagor firade de Nordens samtida konungar. Med sitt Moderland förblefvo Isländerna i ständig förbindelse. Utom en naturlig slägt- ooh landsmannakärlek förmådde flera af lifvets första behof — såsom säd och byggnadsvirke — dem åter att ofta mäta det haf, som de tillryggalagt för att söka sig nya boningar. Sjön blef deras element. Vikingafärder, och, då dessa snart upphörde, ännu mer handel, vettgirighet, krigs- och hoftjenst
