tillika med Häradshöfdingarna[1], dömde, tolkade lagen och ledde öfverläggningarne.
Täta offentliga sammankomster hörde således till Isländarnes lif. Sådana höllos för gemensamma angelägenheter, men äfven för gemensamma nöjen. Offergillen och gästabud, tingen och offentliga lekar[2] församlade dem. Slägt- värdskaps- vänskapsförbindelser höllos efter forntidens sed i stor helgd och verkade, oaktadt landets hindrande svårigheter[3] och de enstaka boningarna, en gemensamhet och
- ↑ Tolf från hvarje af Öens Fjerdingar, af hvilka åter hvar och en borde ha 2 bönder i följe, att rådföra sig med. Jon Arnesen Islandske Rættergang p. 381.
- ↑ Sådana voro Brottande (man brottades naken), Bollspel, Skjutning m. m. Att släppa Hingstar till strids ihop var äfven ett offenteligt nöje, och kallades Hestaþing, Hestavig. Arngrim. Jonæ. Crymogæa sive Rer. Island. L. I. p. 53.
- ↑
Stor omväg är det
till svekfull vän
fast han i vägen bor;
Men genvägar ligga
till trofast vän
fast han bor fjerransöng Isländaren i Hávamál Str. 35. Sämunds Edda, öfvers. af Afzelius. p. 13.
höfdo menn sidan ein lög à landi her”. Landnáma p. 299. Det p 19 i Landnáma förekommande Alsherjar Gode (Öfversteprest) synes ha varit det samma som Lagman (Lögsögumadr); ehuru den senare benämningen blef den vanliga.
