derefter i söder från Grönland andra kuster, till en början fulla af kala fjäll, längre ner mera lågländta, slutligen ett godt land vid ett sund, med en ö i norr. Der voro strömmar rika på lax, en slags säd vexte vild, och frukter, som liknade vindrufvor[1]; hvarföre förste upptäckaren[2] kallade landet Vinland det goda. De, som efter honom besökte det, råkade äfven infödingar, lika dem man förut
- ↑ Vinber. Heimskringla I. 333.
- ↑ Leif, son åt Erik Röde, som först hade öfvergått från Island till Grönland, der Leif införde Christendomen. Han tillbragte i Vinland en vinter, som var ovanligt mild, så att betet föga skadades. De Isländska uttrycken angående den i berättelsen (Heimskringla I. 331) omnämnde dagens kortaste längd på detta ställe, som skulle kunna bestämma polhöjden, ha varit underkastade flera uttydningar. Schönings förklaring motsäges af Torfæi, och denna är ej ense med sig sjelf.
men Grönlands Österbygd, dit Isländarne förlägga den gamla hufvudkolonien, har man, oaktadt alla försök, länge ej kunnat nalkas. Först i nyaste tider synes dessa hinder genom polarisens förändringar blifvit minskade. 1817 såg Hamburgske Skepparen Olof Ocken det Östra Grönlands kust vid 79° N. Lat, 1821 sågo Manby och Scoresby den vid 74° 30ʹ. 1822 lyckades det Kapt. Scoresby (Journal of a Voyage to the Northern Whalefishery. Edinb. 1823) att besegla Grönlands östra kust ifrån 69° till 75°. Invånare sågos inga, men väl flera spår, att kusten ej längesedan varit besökt. Hettan var i Juli månad stark, och gräset på sina ställen så frodigt, att de resande ej funno opassande det gamla namnet Grönland, hvilket, enligt Are Frode, den förste nybyggaren gaf det för att ditlåcka flera.
