höga aktning för en konst, hvars ursprung tillskrefvs åt Gudarna[1], och hvilken Konungar idkade, finnas långt före Isländarna. Starkother den gamle var en ej mindre namnkunnig skald än hjelte, och i den beskrifning Saxo efter ett hans qväde gör om Bråvallaslaget sägas flere skalder följt Harald Hildetand i striden[2]. Ragnar Lodbrok, hans gemål Aslög, hans söner voro berömde skalder. I Svenska Konungen Eisten Belis hof nämnas ej mindre än nio skalder, ibland dem Brage den gamle. Skalden Erpur hos Konung Björn på Håga frälste sitt hufvud med en sång[3]. I Harald Hårfagers hof suto skalderna i högsätet midt emot kungen och
- ↑ YnglingaSaga c. 6.
- ↑ Saxo L. VIII. p. 143. Jämnf. Sagubrot om Bråvalla slag.
- ↑ Skaldatal i Heimskringla. Ed. Peringsköld. T. II. s. 479.
fabler de likväl, äfven som christne, fortforo att nyttja till poetiska prydnader. „All Odens ätt har skipat sånger till allas välbehag, och väl minnes jag våra fäders gamla sed. Nu är jag tvungen (ty väl behagade skalden Odens välde) att hata Friggs man (Oden); ty vi tjena Krist” — klagar Halfred Vandråda Skald, som K. Olof Tryggvason tvungit till dopet. Och på ett annat ställe: „Nu nödgas vi, de fleste, att undfly Nornornas förr hållna skick: nu öfvergifva alle Odens ätt för korset.” Jon Olafssen om Nordens gamle Digtekonst. s. 3. och Syntagma de Baptismo p. 187.
