frågan, huru denna tidiga bildning förbereddes och vanns. Den är ej endast förklarlig genom rikedomen af den föregående munteliga öfverlemningens innehåll, ehuru så många omständigheter bidrogo att göra Isländaren rik på minnen. Äfven Saxo hade en hel forntids sägner för sig; och detta hindrade honom ej att i Latinsk Rhetorik omkläda dem. Det måste till denna rikedom på innehåll, hos Isländarna mer än annorstädes, ha förut funnits någon ting i den muntliga öfverlemningens form, som förvarade den åt modersmålet och äfven i skrift bibehöll den vid dess ursprungliga skaplynne.
Den hade erhållit denna form först och främst genom skaldekonsten. Äfven i Skandinavien ansågos Isländarne företrädesvis vara i besittning af Nordens gamla Sånger, och att en stor rikedom af sådana, hvarigenom skaldekonsten tidigt fått en bestämd utbildning, till dem öfvergått från hedniska tider, skulle, i fall inga dylika sånger verkeligen ännu funnos, redan kunna slutas deraf, att denna skaldekonst äfven på christna skalders läppar ej förmådde skilja sig från det gamla sammanhanget med de hedniska mytherna, utan i sina sista ljud förblef sitt ursprung trogen[1]. Bevis på våra förfäders
- ↑ Ogerna lemnade ock skalderne den gamla tron, hvars
