Hoppa till innehållet

Sida:Svea rikes häfder.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
207

berättelse om en poetisk täflan emellan tvenne af dessa inför konungen finnes än[1]. Isländske skalder uppträda sedermera nästan i ordentlig följd hos konungarna Anund Jacob, Inge Stenkilsson, Sverker[2], Knut Eriksson, Sverker Carlsson, Erik Knutsson, Erik Eriksson; ja äfven hos flera Svenska Jarlar[3]. Den siste Isländske skald i Sverige, en brorson till Snorre Sturleson, var Sturle Thordson, på sin tid både i Islands och Norriges Historia väl bekant.

  1. Saga af Gunlaugi Ormstungu ok Skald-Rafni. Havn 1775. c. 9. Sedan bägge framsagt sina qväden, blef Rafn förebrådd af Gunlaug att han blott gjort ett mindre skaldestycke (Flock) om konungen, liksom han ej vore värd ett större (Drapa). — K. Knut den store i Dannemark tog så illa att Isländaren Thorarinn Loftunga hade diktat en kort och liten sång om honom, att han hotade skalden med döden, om han ej försonade det med ett quäde af minst 30 strofer. Bartholin. Ant. Dan. s. 107, efter Knytlinga Sagan. Jämnf. Heimskringla I. 712. Den större dikten blef gjord, kallades Hufvudlösen och skalden fick 50 mark silfver.
  2. I Skaldata, Heimskr. Peringsk. l. c. står äfven här Sörkvir Carlsson, läs: Sörkvir Kolsson, såsom det Isländska Langfedgatalet i Script Rer. Suec. T. I. p. 6., Skaldatalet hos Worm. (Append. Litt. Run.) och hos Halfdan. Einari (Hist. Litt. Isl.) ha.
  3. Nemligen hos Jon Jarl Sverkerson (troligen Johan Konung Sverkers son, hvilken Saxo L. XIV. p. 263 omtalar) Sune Jarl Ifvarson, och Carl Jarl Suneson (om hvilken se Heimskr. T. II. ss. 317, 318) sluteligen hos Birger Jarl af Bjälbo.