Hoppa till innehållet

Sida:Svea rikes häfder.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
208

Han diktade en sång till Birger Jarls ära[1]. Ännu oftare uppehöllo sig Isländske skalder hos Norriges konungar. Olof den Helige, hvars nit för Christendomen synes ha aflägsnat honom från de med hedniska bilder uppfyllda skaldesångerna, hvarföre han ock sade till Sighvat Skald, „att han ej ville höra några visor”[2], gaf likväl åt denna skald ett utmärkt rum bland sina hofmän, hedrade honom med sitt förtroende, brukade honom i beskickningar[3]; och Konungen sjelf kunde likväl ej quäfva begäret, att genom sången fortlefva i menniskors minne, hvilket så djupt var inplantadt i nordiska sinnen[4]. I hans sista slag vid Stiklarstad, der

  1. Halfdan. Einari l.c. p. 47. Finn. Johannæi Hist. Eccl. Isl. I. 210. Sturle Thordson är författare, åtminstone till en stor del, af SturlungaSagan, som innehåller hans egen slägts och Islands Historia i 12:te och intill medlet af 13:de århundradet.
  2. Heims kringla. Olof d. Hel. Saga c. 41.
  3. Såsom i giftermåls- och fredsunderhandlingar med Sverige, då Sighvatr sändes till Ragvald Jarl i Vestergöthland, c. 92.
  4. Rikdom dör
    fränder dö
    sjelf du dör desslikes
    Men ej ryktet
    nånsin dör
    hvem sig ett godt förvärfvat.