Sida:Svea rikes häfder.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
213

känslolöse för efterlefvandes omsorg om deras minne. En köpman förtäljde, under det han seglade utefter Norrska kusten, för sina följeslagare Sagan om en Konung Vatnar, hvars hög syntes på stranden, och sade att denne varit en namnkunnig man. Då han sedan låg vid Vatnars hög, drömde han, att konungen kom till honom och sade: Du har berättat min Saga; jag vill löna dig det med all den rikedom, som finnes i min hög[1]. Så var berättelse ett offentligt nöje, vid konungahofvet som i folkförsamlingen, och ämnen gåfvo både forntid och samtid. Så synas vid allmänna och enskilda sammankomster Sagorna om de förnämsta Isländska slägter, så sagorna om de Nordiska Rikenas, isynnerhet Norriges Konungar, ha uppstått. Skaldernas så ofta åberopade sånger lemnade stödjepunkter åt berättelsen, som fick en slags borgen för sin trovärdighet genom ett offenteligt föredrag i närvaro

  1. Landnáma s. 386. En liknande berättelse om denna Konung Vatnars söner, hvilkas högar sågos i Halland, förekommer på samma ställe. Flera drag visa denna tro i allmänna tänkesättet. En herde låg vid Thorleif Jarlaskalds hög och försökte, okunnig i skaldskap, förgäfves att dikta ett quäde öfver den döda. Han drömde slutligen att en stor man kom ut ur högen och gaf honom, genom en sång, skaldegåfvan. Herden gjorde sedan ett lofquäde om högboen (orti sidan lofquædi um haugbuann) och blef en berömd skald. Bartholin. Ant. Dan. p. 186, efter Thorleif Jarlaskalds Saga. Jfr. Saga-Bibliotek.