ofta konungen det befallte. Sedan han ofta på detta sätt roat konungen och hofvet, begynte han mot julen bli tyst och bedröfvad och ville ej heller omtala orsaken. Konungen gissade att hans förråd af berättelser vore slut, och på tillfrågan erkände han sig blott ha en enda saga quar, hvilken han dock fruktade att omtala, oviss om han rätt fattat den: den anginge konungens egna bedrifter i främmande land. Uppmuntrad dertill af Harald sjelf, förtäljde han dem under julen; och temligen till konungens nöje. På tillfrågan huru han lärt detta, svarade han sig årligen ha plägat besöka Alltinget eller Isländarnes Nationalförsamling: der hade han flera år hört särskilda delar af denna saga, tills han inhämtat den helt och hållet: berättaren hade varit Haldor, en annan Isländare[1], som följt Harald på alla hans tåg, till Ryssland, Grekland, Africa, Sicilien, Palæstina, och, ehuru han slutligen skiljts från honom i ovänskap, likväl vid återkomsten till sin ö för Isländarna firat konungens bragder[2]. Äfven de aflidne troddes ej vara
