sjelfva Mytherna, flera hundrade särskilda verser af inemot 80 namngifna skalder, såsom poetiska exempel. Desse skalder äro till största delen eljest historiskt bekante: de fleste ha sungit vid Nordiska Konungahof: deras quäden, hvilka funnits skrifna före samlingen af Edda[1], åberopas i andra äldre Isländska Skrifter, der stundom ur dem anföres samma verser med samma ord, under det några igenkännas i Latinsk öfversättning hos Saxo: de äldste tillhöra hedendomen, Skandinavien och tiden före Islands bebyggande: alle äro uppfyllde af mythiska bilder, och göra den i sig sjelf föga rimliga antagelsen af en blott, såsom en antiquarisk sällsamhet, i några syssellösa hjernor hopspunnen Mythologi här äfven historiskt omöjlig. Dertill kommer, att, om man ur Edda sjelf gör sig reda för
- ↑ Se bevisen hos Mülller: Ueber die Æchtheit der Asalehre.
skaldespråket, och samla sig ordförråd af de gamla benämningar, eller begripa hvad som i Sångerna förefaller dem mörkt, att de skola förstå och begagna denna bok till sin underrättelse och sitt nöje. Icke bör man förgäta eller neka dessa berättelser, så att man skulle borttaga poesiens gamla omskrifningar, hvilka de förnämste skalder hafva brukat, men icke skola de Christne tro på hednagudar, ej heller på dessa berättelsers sanning annorlunda, än såsom i förspråket till denna bok är anmärkt, huru det tillgick, när menniskorne förvillades från den rätta tron. Efterspråk till Edda. Svenska Öfvers. s. 87.
