Sida:Svea rikes häfder.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
225

som från början fördes nästan med uteslutande afseende på en enda, länge blott ofullständigt känd, urkund, den under Snorre Sturlesons namn bekanta yngre Edda, har äfven i sin fortsättning, med upprepande af gamla inkast, å motståndarnes sida föga öfverskridit denna gräns; ehuru Edda endast i sammanhang med Isländska Litteraturens hela är begriplig. Det är derföre i detta ljus, som den förnämligast måste betraktas. — Man finner då, att den långt ifrån att vilja skapa ett Mythologiskt System, tvärtom förutsätter både Mythologien och hela den Nordiska Skaldekonsten. Endast bägges redan gifna förbindelse i en stor mängd äldre skaldedigter har slutligen födt afsigten att genom sjelfva gudasagornas innehåll påminna ett senare slägte om betydelsen af de bilder skalderne ur dem oupphörligt hämtat; och denna afsigt har gifvit oss Edda.[1] Derföre anför den, jemte

    und Verfall der Isländischen Historiographie, nebst einem Anhange über die Nationalität der Althordischen Gedichte, aus d. Dän. übers. von Sander Köpenh. 1813: Senast har hos oss CansliRådet Wallmark uppträdt mot den Nordiska Mythologiens äkthet, i dess inträdestal i Kungl. Vitt. Hist. och AntiquitetsAcademien år 1819; men utan allt afseende på de Müllerska skrifterna.

  1. „Nu är att säga unga Skalder, som önska att känna
15