en i menskliga själen så djupt rotad tanka, att den, med minsta ljusning af någon slags gudalära, framstår öfver allt. De Gamle funno styrka för detta hopp „i alla folkslags sammanstämmande mening” [1]. Men hos Nordiska Nationer framför alla andra erkände de denna tro vara inhemsk; liksom midnattssolen i de Eleusinska Mysterierna var odödlighetens sinnebild[2]. En dom efter döden var, enligt en skrift, som tillegnades Plato, hos Grekerna en Hyperboreisk lära[3]. Cæsar säger, att de Galliske Druider lärde i synnerhet själarnas odödlighet[4]. Lucanus prisar i allmänhet de Nordiska Folken lycksaliga för denna „villfarelse” i hans tanka, hvilken med krigiska dygder gaf dem
- ↑ Permanere animas arbitramur consensu nationum omnium. Cicero, Tuscul. Quæst. L. I. c. 16.
- ↑ Accessi confinium mortis et, calcato Proserpinæ limine, per omnia vectus elementa remeavi. Nocte media vidi Solem candido coruscantem lumine. Apulejus, Metamorph. L. XI.
- ↑ Axiochus sive de Morte. Platonis Opera, Ed. Bipont. XI. 198. — lär vara författad af Socratikern Aeschines. Om Geternas odödlighetstro jfr. Herodot. IV. 94, 95.
- ↑ Inprimis hoc volunt persvadere, non interire animas. Cæsar, De Bello Gall. L. VI. c. 14.
samma eld, som en gång skulle förtära verlden. I Griminismál str. 38 säges, att Gudarne satte en svalkande sköld (Sválin) för solen; eljest skulle berg och haf brinna.
