en själ, mäktig öfver döden[1]; — och det vore således ingen ting ovanligt om en sådan lära äfven i våra förfäders sinne varit lifligt inplantad.
Ej aningen eller öfvertygelsen om ett Högsta Väsende, ej tankan om straff och belöning efter döden, hvilka tillhöra hvarje gudalära, utan renheten af dessa eviga ideer, är hvad som utmärker den rena Religionen; och det lof, hvilket man här i några afseenden skulle vilja tillägga den Nordiska Gudaläran, fördunklas åter allt för mycket i andra. Väl framlyser i densamma ej otydligt aningen om ett Högsta Väsende; men liksom i de Vendiska Slavers tro detta väsende blott kunde sysselsätta sig med det himmelska, så har det äfven synts våra förfäder allt för aflägsnadt från jordiska angelägenheter. En lägre Gud, men den högste bland de många andra, företräder för verlden dess ställe, men är förgänglig som den.
- ↑
Certe populi, quos despicit Artos,
Felices errore suo, quos ille timorum
Maximus haud urget leti metus: inde ruendi
In ferrum mens prona viris, animæque capaces
Mortis: et ignavum redituræ parcere vitæ.
Lucanus, Pharsal. I. vv. 459—462.sjunger Ragnar Lodbrok i ormgården.„Ej är döden att sörja —
Lidna äro lifs stunder
Leende skall jag dö”,
