huru den Skandinaviska Hedendomens både mythiska och historiska minnen sågo ut i Dansk folksång och folksägen under 12:e århundradet. Att författaren sjelf var en andelig, att han i kyrkans språk, i Latinet, uteslutande såg all lärdom[1], att han eljest i alla afseenden var en ifrig patriot, allt detta var för honom lika många skäl, att föredraga denna sednare, inhemska christliga källa, framför den på hednisk sång och saga rikare Isländska, äfven om han bättre känt denna sistnämnda, än han i sjelfva verket gjorde[2]. Om
- ↑ Af brist på Latin hade Dannemark ej haft äldre historieskrifvare, enligt Saxo. „Quis enim Daniæ res gestas litteris persequeretur? Quæ nuper publicis initiata sacris, ut religionis ita latinæ quoque vocis aliena torpebat.” Præfat.
- ↑ Huru litet Saxo kände af Islands egen Historia ses deraf, att han låter Isländare (i hans språk Tylenses) deltaga i Bråvallaslaget långt förrän Island var kändt och bebygdt. Müller i nyss anförda verk har sökt fritaga honom från detta misstag, hvilket redan Torfæus anmärkt och Suhm erkänt. Men äfven om de i Saxos berättelse temligen tydligt förekommande Isländska namnen Skagefjord och Midfjord (Scahafyrchi, Mithfrithi) skulle annorlunda kunna förklaras, strider likväl i allmänhet mot denna förklaring:
Saxo Runstensquäden, — som ej blifvit sedda eller lästa — Isländarnes historiska skatter (thesauros historicarum rerum pignoribus refertos), hvilka, om man går till sjelfva verket, måste ha varit lika litet begagnade som kända, — och om sednare tider Ärke-Biskop Absalons berättelser.
