Mythologien och Folktron, så vidt den är möjlig, fordras således; och helst önskade man utan tvifvel att den kunde ske ur andra än Isländska källor, eller att dessas vittnesbörd genom andra intyg pröfvades.
Det finnes ett annat vittne, väl redan från christna tider, men den förste utförligare Häfdatecknare inom de Skandinaviska Rikena, ett vittne, som, om det ej är tillräckligt att besvara frågan i hela dess vidd, likväl omisskänneligt bestyrker, att Mythologien och Folktron hvilade på samma grund och voro samma fåra. — Detta vittne är Saxo. — Huru litet han följt och äfven känt Isländarna, — ehuru han i allmänhet åberopar dem, — det visar bäst hans arbete, liksom det tillika obestridligen röjer, att han så mycket mer begagnat sig af en annan källa, nemligen inhemsk mundtlig öfverlemning[1]. Af hans verk äga vi således ett prof,
- ↑ Derföre finner den, som hos Saxo söker åberopade källor, i stället: veteres tradunt — antiquitas perhibet o. s. v. eller väl ock: vulgaris opinio, vulgaris sententia, L. VI. p. 103. Åberopas någon gång en enskild urkund, så hör den likaledes till den muntliga sagan eller sången, såsom quädet om Bråvalla slag, hvilket tillskrefs Starkother. För öfrigt förekomma blott tre författares namn, och mer, som det synes, för namnet än gagnet: Dudo, Beda straxt i början, och Paullus Varnefridi om Longobardernas utvandring: derjämte anför
