merendels i afplattade kullriga former, bergen, och dessutom i jämnare utsträckning nästan hela landets yta.[1] Endast vid hafskusterna, likasom till strid med böljan, bryter den sig i dessa skarpare kanter, som göra våra stränder till skär — efter utseendet, af vågorna liksom genomskurna och i otaliga öar, uddar och vikar splittrade klippmassor. Norriges kuster visa denna skärgårdsnatur i jättestort mått; Sveriges i mindre. Likväl igenkännes den nästan öfverallt; men försvinner vid Halföns sydligaste spets, i Skånes jämnare, af en yngre bildning utmärkta strand. Den uråldriga Granitgrunden synes äfven ha med sig fört en i vidden större utsträckning af våra så rika Järnmalmer; ej här, såsom annorstädes, sammanträngda i de egenteliga bergens sköte (ehuru hela järnberg på vissa orter resa sig i dagen, såsom Taberg i Småland och Gellivare m. fl. i Lappmarkerna), utan utbredande sig äfven under det jämnare landet. Så bildar Järnmalmen, genom Uplands, Westmanlands och Värmlands bergslager, liksom ett bredt bälte kring midjan af Svea. Om vårt lands jämna uråldrighet härigenom öppnat oss en lättare tillgång till rikedomen af dess
- ↑ Wahlenberg. Om Svenska jordens bildning. Svea I. H. Andra Upplagan. Upsala 1824.
