betraktas ur hans egen och hans samtids synpunkt. Med en förändrad tro hade de gamla gudarne måst nedstiga från sin höjd. De äro menniskor, såsom hos författaren till Eddas företal och hos Snorre Sturleson; menniskor „mera like gudar”[1] af ovanliga egenskaper och stor magisk förmåga[2], säga desse. Saxo vill likväl ej medgifva afguderiets upphofsmän hedern att stå i spetsen för sitt fäderneslands Historia. Han synes benägnare att lemna denna vanära åt Sverige, hvilket han så gerna emot Dannemark nedsätter. Men förgäfves skjuter han dessa förhatliga väsenden undan, för att först låta dem framträda, sedan han fått vederbörligen grunda sin Danska Konungathron. De gripa tydligen allt för mycket in i alla de äldsta Nordiska Sagor, för att ej genast igenkännas. Så är den enögde gamle, som på ett så underbart sätt skyddar Danska Konungen Hadding, tydligen Oden, innan Oden af Saxo blifvit nämnd[3], och
- ↑ Företalet till Edda.
- ↑ YnglingaSaga cc. 6, 7.
- ↑ Saxo L. I. p. 12. Såsom en gammal, enögd man med sid hatt och kappa uppenbarar sig gemenligen Oden. Jfr. VolsungaSagan c. 6. Kappan fattas ej heller hos Saxo. Att vi här befinna oss helt och hållet på Gudasagans grund, ses redan af den omständigheten, att det är från Loke (hos Saxo en utländsk tyrannn Lokerus som Hadding räddas.
