Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
250
en skarpsinnig Lärds förmodan att Lother, fader till den Skjöld, af hvilken Danska Konungaätten uppkallades, åter är Oden och blott bär ett annat af denna guds namn, är ej osannolik[1]. Hos Saxo äro de gamle gudarne store trollkarlar, onda dæmoniska väsenden, som dåra hopens sinnen; och trenne slag af sådana hade efter hvarandra bebott och beherskat Norden.
- ↑ Sc. Thorlacius, Antiqu. Borealium Spec. III. §. XXVII. Lodinn, med Lodur (också en af Asarna) närbeslägtadt, är ett ibland Odens namn (i Resenii Edda — finnes ej i Rasks). Thorlacius påminner härvid om Loda, sannolikt Odens namn hos Ossian, samt om guden Lyter (Löter), hvilken K. Erik Emundsson i Sverige berättas ha dyrkat uti Hauk Habroks saga. (Jfr. Müller, Sagabibliot. III D. s. 157). Saxos Lotherus är en tyrann. Äfven af den Eddiska guden Hödur hade folksagan i hans tid gjort en Konung Hotherus, och låter honom kriga med Balder. Münter (Leire i Sjelland i begyndelsen af det nittende aarhundrede. Kjöbenh. 1806) finner troligt att den gamla Danska konunga- och offerstaden Hlethra har sitt namn af gudanamnet Hlodur, hvars feminina ändelse Hlodyn är ett namn på jorden, Odens brud, i det gamla Nordiska skaldespråket. (Skalda s. 178. Völuspá. str. 56. Stockh. Uppl.) Denna är, enligt Thorlacius l. c. den Dea Hludana, hvilken en i Cleviska landet funnen inscription omtalar, såsom dyrkad af Tyskarna: således den samma, som Hertha, Isis, Terra Mater hos Germanerna (Tacitus Germ. cc. 9, 40), af hvars gudstjenst Münter ännu i trakten af det gamla Ledre finner många spår, såsom Herthedal, Vithesö (den heliga sjön), en helig skog m. m., som erinrar om beskrifningen på Herthas Germaniska dyrkan hos Tacitus.
