De förste voro Jättarne; de andre, store offrare och spåmän, de förra lika öfverlägsne i snille, som underlägsne i kroppsstyrka, förde stora krig med Jättarna, tills de vunno både högsta väldet och gudomligt namn: det tredje slaget, menniskor, som uppstått genom de bägge förstnämnda slägternas blandning, liknade dessa hvarken i kroppsstorlek eller konster, men vunno likväl genom sitt gyckleri gudomlig heder af förvillade sinnen[1]. På den tiden, säger Saxo, uppehöll sig en viss Oden (Othinus), hvilken i hela Europa vunnit ett falskt gudoms namn, som oftast i Uppsala, endera för inbyggarnes dumhet eller ställets behaglighet[2]. Nära vid Uppsala hade Frö (Froe, Frey), hvilken kallas än Gud, än Gudarnes ståthållare, sitt säte[3]. Han hade först infört mennisko-offer. Åt
- ↑ Saxo L. I. p. 9.
- ↑ Sive ob incolarum inertiam sive locorum amoenitatem. p. 13.
- ↑ Frö Deus. L. I. p. 16. Frö Deorum Satrapa sedem haud procul Upsala cepit, ubi veterem litationis morem tot gentibus ac seculis usurpatum tristi infandoque piaculo mutavit. Si quidem humani generis hostias mactare aggressus, foeda superis libamenta persolvit. L. III. p. 42. Saxo skiljer sig deruti från Ynglingasagan, att denna låter Oden stifta offren i Sigtuna, men Yngve Frey flytta dem till Uppsala. Att Frey i Sverige blef särdeles dyrkad, och att äfven menniskor till honom offrades för god årsvext, är bekant af Ynglingasagan. Frö, Froe,
