Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
253
afgudaprester[1]. Oden är den förnämste af gudarna[2]. Men Thor sades vara hans son[3], och hade genom trollkonster, liksom fadern, af de enfaldiga blifvit ansedd för gud[4]. Thor och Oden anföra gudarnas här i striden för Balder. Thor nedslår allt framför sig med sin klubba[5], och med hans styrka trodde man ingen ting i himmelen eller på jorden kunna jämnliknas[6]. Det är Oden som lärt Hadding och Harald Hildetand den kilformiga
- ↑ Sveonum fortissimi, Frö dei necessarii et fidissimi numinum arbitri. Saxo, L. VIII. p. 144. i beskrifningen af Bråvallaslaget.
- ↑ Othinus deorum præcipuus. L. III. p. 44. Enligt Tacitus var hos Germanerna: Mars Deorum præcipuus, Historiar. L. IV. c. 64.; och då han på ett annat ställe, German. c. 9, säger: Deorum maxime Mercurium colunt, så påminnes man derom, att båda dessa gudars begrepp i den nordiska Oden voro förenade.
- ↑ Thor Othino genitus vulgari sententia perhibetur. L. VI. p. 103.
- ↑ Ibid.
- ↑ Inusitato clavæ libratus. III. p. 41. Thors hammare.
- ↑ L. I. p. 23. Hos Germanerna var Hercules (tydligen också ett Romerskt namn för en inhemsk gudomlighet), hvars klubba ej är mindre namnkunnig än Thors hammare, primus virorum fortium. Tacitus Germ. c. 3. Man offrade åt honom jämte Mars, såsom Gud. Herculem ac Martem concessis animalibus placant. Ibid. c. 9. Åt Mercurius föllo mennisko-offer, säger Tacitus.
