gamla skaldekonst, som påminte om förfäders ära, ingång i Konungahofven; men den redan började ombildningen af den hedniska sagans och sångens innehåll hade utan tvifvel också sträckt sig till formen. En ny anda hade äfven i detta afseende begynt upplösa det gamla, under det hos de aflägsnare Isländarna de gamla skaldernas mönster, trognare bibehållna, slutligen öfverlefde sig i former utan anda. Vi se ett senare och med den christliga verlden närmare förbundet slägte än närma de gamla gudarna till sig såsom blotta menniskor, än stöta dem ifrån sig såsom onda varelser, för att slutligen lemna dem åt glömskan. Äfven i hjeltesagan sväfvar Saxos framställning ännu emellan den äldre hedniska och den nordiska folkvisans under medeltiden. Hjeltesagan låg denna närmare, ombildningen var lättare, glömskan skulle inträda sednare. Men af hedendomens erinringar stannade sluteligen nästan endast det, som uttryckte ett allmänt menskligt interesse, och derföre tillhörde ej en utan alla tider, hos folket; och så kan det
han finner mödan värdt att förklara åtskilliga: så finnes L. I. p. 6 en förklaring, hvarföre Gramr „in vetustissimis Danorum carminibus” betydde Konung i allmänhet, och L. I. p. 27, hvarföre gull kallades Frodes mjöl.
