Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
265
I hans tid var en vändningspunkt för den Nordiska sagan och sången redan inne, och utan tvifvel hade förändringen först i Dannemark blifvit märkbar. Hedniska sånger med deras gamla versmått, bokstafsrim och mythiska bilder, erinrades väl ännu[1], och längst funno återljuden af denna
- ↑ Vi påminna om hvad ofvanföre blifvit anmärkt angående Starkothers quäde, hvilket Saxo följde i beskrifningen om Bråvallaslaget, der ännu namnen på kämparna äro ordnade efter bokstafsrim i Fornyrdarlag, samt om Saxos öfversättning af Bjarkamal. I en mängd Nordiska Ordspråk och Lagspråk igenkännes ännu alliterationen, som tillhörde den gamla Skaldekonsten. Jfr. Burman, om Provincelagarna. Kgl. Vitt. Hist. Ant. Acad. Handl. T. VI. s. 199, 207. — I de Färoiska folksångerna, som äro högst märkvärdiga, ej blott till innehållet, emedan de ännu i folkets mun äro en återklang af gamla Eddiska hjeltequäden, utan äfven i anseende till formen, som visar oss öfvergången från den gamla till den sednare folkvisans, finnas tydliga spår af alliteration. (Se Færöiske Quæder om Sigurd Fofnersbane og hans æt, med et anhang samlede og oversatte af H. C. Lyngbye, med en Indledning af P. E. Müller. Randers 1822). Att alliterationen äfven tillhörde den gamla Angelsaxiska Skaldekonsten, är bekant; men den förekommer ock eljest i den äldsta Tyska, t. ex. i den gamla sången om Hildebrand och Hadubrand från slutet af 8:de århundradet. I de Færoiska folksångerna återfinnas många af de fordna poetiska benämningar. Att det gamla skaldespråkets benämningar och bilder ännu i Saxos tid ej upphört i Dannemark, ses äfven deraf, att
fidem antiquitas faceret, deos ab hominibus superari. Deos autem potius opinative quam naturaliter dicimus. Talibus namque non naturæ sed gentium more divinitatis vocabulum damus. l. c. p. 41).
