Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
285
förvärfvade skatter följde den döda i högen[1], var det denna tro, som äggade de Nordiska Stora till dessa ständiga härnader, hvilka fordom voro alla Europeiska kusters förskräckelse. Deremot „var ej godt fara arm till Oden”[2]; så att med skäl kan tviflas, om den fattige ansågs värdig ett rum i hans salar,[3] i fall han ej kom i en stor herres blodiga följe från slagtfältet. Också troddes Oden till de ädlaste Nordiska slägter stå i närmare förhållande såsom stamfader[4]. Ynglingarne i Sverige,
- ↑ „Det var rika mäns sed, Konungars och Jarlars, våra jämnlikars, att de tågade i härnad och skaffade sig rikedom och heder, och gingo sådana ägodelar icke i arf från fader till son, utan blefvo lagde i högen med ägaren”, säger den nyssnämnde Ingemunds fader till sin son. Vatnsdælasaga c. 3. — Derföre ledo de förnämas grafhögar, såsom rika på skatter, äfven ej sällan åverkan.
- ↑ Ey gott at fara snauder till Oþins. Götr. och Rolfs S. c. 2.
- ↑ Sic soli divites beatitudinis Valhallianæ participes credebantur. Bartholin Ant. Dan. p. 498. Jämnväl den Grekiska folktron tilldelade Heroerna (de från Gudarna härstammande Hjelte- och Konungaslägterna) en högre lott efter döden (jfr. Creutzer l. c. III. 19, 38, 69, 84): till och med Pindarus säger, att den som förenar rikedom och dygd vet hvad honom förestår efter döden, neml. de saligas lön. Olymp. II. v. 58 ff.
- ↑ „Gudarne hafva länge haft särdeles vård om sina
