allt sådant för dem som vandra i ljuset af den sanna Gudens kännedom är främmande.
Äfven den Nordiska Mythologien, här tagen i sin vidsträcktaste bemärkelse, framställer sig under dessa trenne olika synpunkter; hvilka redan de Gamle antogo om sin natur-religion, då de skilde emellan det Civila, det Mythiska och det Fysiska sättet att betrakta gudaläran, och tillegnade det första åt Folket, det andra åt Skalderna, det tredje åt Filosoferna[1]. Norden ägde hvarken en Homer, eller Filosofer, ej heller framträda der så bestämdt som hos de Gamla dessa Mysterier, i hvilka en hemlig lära, äldre än Filosofien, meddelades[2]. Men en gammal presterlig lärdom, som ej var allmänhetens egendom, fanns äfven hos våra hedniska förfäder. Vi ha redan
- ↑ Varro hos Augustinus, de Civit. Dei. L. VI. c. 5.
- ↑ Om Mysterier i den Odinska Religionen jfr. Münter, KirchenGeschichte von Dänemark u. Norwegen, T. I. s. 157: en bok, som jag först, sedan detta var skrifvet, har lärt känna.
Bestämda gudanamn hade de lärt af Egyptierna: men Hesiodus och Homerus hade först diktat Grekerna deras Theogoni, gifvit gudarna attributer, utmärkt deras rang och göromål samt betecknat deras gestalter. Herodot. II. 52. Om de inskränkningar, under hvilka detta yttrande bör förstås, jfr. Creuzer l. c. I. 451. III. 40.
