är hos alla menniskor lika inplantad, yttrande sig i vissa heliga handlingar, böner, offer, är i Religionen det rent allmänna. Denna tro, som utan ett högre ljus drifver den naturliga menniskan att dyrka Gud i de naturliga tingen, allt efter som dessa väcka hennes tacksamhet, fruktan eller beundran, får sitt bestämdare innehåll genom en lära, i hvilken man merendels igenkänner några spår af en för folkslagen en gång gemensam helig öfverlemning; och läran kunde ej i lika grad vara allas. Äfven der ej ett afsöndradt preststånd gjort den till sin utmärkande egendom, måste den dock egentligast tillhöra ett mindre antal, de jemförelsevis mest upplysta och tänkande. Men tänker menskliga tanken ej ännu i begrepp, utan i bild, så bemäktigar sig den diktande inbillningskraften så mycket snarare läran, och ur Skaldernas hand emottager i mer och mindre grad folket den åter, utbildad i en Mythologi[1], åt hvars mångformade yttre endast Prester eller Vise söka att bibehålla den inre betydelsen och derigenom äfven att ge sig sjelfva större vigt. Derföre är all hedendom så gerna förenad med till en del hemliga läror; under det
- ↑ Så säger Herodot, att Pelasgerne, af hvilka Grekerna fått sina gudar, hade öfvat en ännu namnlös dyrkan.
