stelnade, blef derutaf is. Deröfver göt sig den dagg som kom af giftet och frös till rimfrost, och det ena rimfrostlagret efter det andra ökades i Ginungagap. Så blef den trakten af Ginungagap, som vänder sig mot Norden, fylld af tung is och rimfrost och inifrån kom regn och blåst; men den södra delen lättades upp af de gnistor och strålar, som kommo ur Muspellhem. Der blef rymden så lätt som vindlös luft; och då värmens flägt mötte rimfrosten, att den smälte och dröp, blef lif af de lifsdroppar, genom dens kraft, som hettan utsände, och vardt en mans liknelse, som kallas Ymer[1]. Så säges i den gamla Sången:
„Ur Elivågar
sprungo etterdroppar.
De växte tills deraf vardt en Jätte.
Men gnistor flögo
Ur Söderverlden.
Eld gaf rimfrosten lif”[2].
En gud var ingalunda Ymer. Ond var han och alla hans ättlingar. Han sof och föll i svett. Då växte under hans venstra hand en man och en quinna och foten aflade med foten en son, som hade sex
