Hoppa till innehållet

Sida:Svea rikes häfder.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
312


VII.
Fortsättning.


Så heter det i Valas Spådom

„Morgon var tidens
Ymer byggde[1]
ej sand var, ej sjö,
ej svala böljor.
Jord fanns icke,
ej himlen ofvan.
Ett sväljande djup[2] var,
men gräs ingenstädes.”

Men många tider förr än jorden var Nifelhem skapadt. Var ock förut i söder den verld som Muspellhem hette. Den är brännande ljus och het, och Surtur dess herrskare, som med eld en gång skall förstöra verlden. Ur brunnen Hvergelmer i Nifelhem falla tolf floder, som kallas Elivågar. Då de komma så långt ifrån sitt ursprung, att det lefvande gift[3], som dermed följde,

  1. Enligt en annan läsart i Rasks Yngre Edda s. 4. „Då intet var.” Jfr. Völuspá str. 3.
  2. Ginungagap.
  3. Eitrquikia, egentligen „etterlif.”