Hoppa till innehållet

Sida:Svea rikes häfder.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
15

menniskoslägte har således erfarit denna förstörelse, och till en del undgått den; den skulle eljest ej ha funnits i dess minne. Hvar, och huru vidsträckt, det lefvat, (troligen under helt olika klimatförhållanden,) måste bli obekant; kanske betäcker djupets vatten en stor del af dess fordna hemvister. Denna hvälfning, som i Siberien och det medlersta Europa begrafvit Söderns vexter och djur, samt varit åtföljd af en hastig förändring från värma till köld i jordens nu nordliga trakter[1], synes i Skandinavien ha träffat en vida mindre utbildad, äfven på högre djur blottad natur[2]. De tydligaste minnesmärken af en stor flod i vårt land visa sig i de öfver hela det slätare landet kringkastade, lösslitna granitblocken, hvilka äfven blott från Skandinavien kunnat sprida sig till det nedra Tyskland. Endast en våldsam flod tyckes, med tillhjelp af is så vidt ha fört dem

  1. Det är bekant, att man funnit i Siberien vid Lena flodens mynning, en, med hud, hår, kött, fullkomligt bibehållen, af isen omgifven, Elefant (Mammotdjur): och detta exempel är ej det enda. Om ej dessa kroppar infrusit lika hastigt, som de blifvit dödade, så hade förruttnelsen upplöst dem. Cuvier s. 13.
  2. Af fornverldens större djur märkas i Skandinavien inga lemningar. I Skåne, i sandstenen vid Hör och Höganäs stenkol, har man funnit några uttryck af en sydligare vegetation.