Sida:Svea rikes häfder.djvu/358

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
336

lossnar och framskrider, styrdt af jätten Hrymer[1]. Men himlen remnar, och Muspels söner komma ridande derur, anförde af den dunkla Surtur, Allbrännaren[2], som omgifves af eldslågor, och hvars svärd skiner klarare än solen. Under dem brister Bäf-röst, eller den bäfvande himmelsbron i stycken. Loke möter med Hels söner, Hrymer med alla jättar, för att deltaga i en gemensam strid. Alla Asar härkläda sig. Alla Einheriar eller Hjeltar i Valhall draga ut med dem. Främst rider Oden, gudars och menniskors fader, och på Vigrids ofantliga slätt begynnes den sista striden. Ulfven slukar Oden; men Vidar, hans son, den tyste och starke Asen, hämnar fadren. Heimdal och Loke döda hvarandra. Frey faller för Surtur. Thor dräper Midgårdsormen, men stupar quäfd af dess gift. Sist kastar Surtur eld öfver verlden:

„Solen svartnar.
Jord sjunker i haf.
Af himlen försvinna
de glänsande stjernor.

  1. Så den yngre Edda, men enligt Völuspá styr Loke, och på skeppet komma Muspels söner. Likväl omtalar äfven Völuspá himlens remnande.
  2. Hrafnagald. str. 5.