en Eddisk sång omtalta tolf himmelska husen[1] utmärka solens årliga gång genom lika många
- ↑ De uppräknas i Grimnismál.
Geschichte des Heidenthums im Nordl. Europa, I. 387, och i synnerhet Finn Magnusen, som på den fysiska förklaringen vill grunda ett eget system om Asaläran, hvilket ännu blott är mig bekant genom anmärkningarne till hans öfversättning af den äldre Edda. Den fysiska betydelsen finnes här visserligen, såsom i alla Mythologier. Blott måste man betänka, att den ej är den enda, och att ibland annat äfven derföre all förklaring i detalj ur denna eller någon annan enskild synpunkt ej kan lyckas; hvarpå ock Finn Magnusens egna förklaringar (se hans förklaring af den tysta Asen Vidar, öfvers. af den äldre Edda I. 128, ett fullkomligt motstycke till: Lucus, a non lucendo), ge tillräckliga prof. — I allmänhet uttömmes ingen Mythologi genom det blott allegoriska förklaringssättet, emedan ingen sådan genom blott allegori uppstått. Den åt förståndet mest hemfallande handling, som till ett gifvet begrepp söker en bild, är en helt annan vida abstractare och ofruktbarare själsverksamhet, än den, ur hvars lefvande sköte dessa gamla bilder framvällt. Här har ej bilden kommit till begreppet. Detta har tvärtom ifrån början framstått såsom bild. Den allegoriska förståndsförklararens förtvifvan må denna begreppets och bildens oupplösliga sammansmältning i Mythologierna göra; men det är endast derigenom, som dessa bilder fått sin sjelfständighet, lefvat, rört sig, födt af sig andra bilder i mångfaldiga combinationer, ej efter det beräknande förståndets lagar, utan efter den omedvetet skapande inbillningskraftens behof eller behag. Deraf följer icke, att ej dessa bilder kunna, ur mer än en synpunkt, ha en betydelse i det hela; men denna står ganska väl tillsammans med bildernas egen sjelfständighet, ja uttalar sig poetiskt så mycket kraftigare, ju mer betydelsen synes osökt.
