Sida:Svea rikes häfder.djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
349

djurkretsens tecken, hvarpå äfven Odens tolf namn[1] i det gamla Asgård synas ha afseende; och tvifvelsmålet, om mycken astronomisk kunskap kunde förutsättas i Asaläran, förfaller genom de bevis vi anfört att denna äfven tillhörde en stam, som kallas „den visaste bland barbarerna”[2], om hvilken historiska intyg vittna, att dess prester och vise kände „de tolf himmelstecknen” samt räknade sådana kunskaper till sin „gudalära”: jag menar den fordom så mäktiga Götiska stammen, hvars namn nu endast i Sverige är bibehållet, och hvilkens nära förvandtskap och förbindelse med våra förfäder är onekelig[3]. Å andra sidan skiljes uttryckeligen

  1. Edda Dæmis. 3.
  2. Pene omnibus barbaris Gothi sapientiores semper exstiterunt, Græcisque pene consimiles. Jordanes, De Reb. Geticis. c. 5.
  3. Jordanes talar på flera ställen om en presterlig lärdom ibland Göterna. De som innehade den, säger han, voro de förnämste (genere exstabant c. 5), af dem togos både Konungar och Prester (ibid.). De utmärktes genom en slags hög hufvudbonad, och hade äfven deraf ett namn, hvilket Jordanes öfversätter med Pileati (af Pileus, hatt); hvarvid man ihågkommer att Oden i Norden kallades Sidhöttur (den med långa eller sida hatten). Grimnismál str. 46. De kallades äfven Pii c. 10, i hvilket ord, genom förvexling af Þ (th) med P, enligt Ihres conjectur, det Nordiska Diar (Þiar?) ligger. Troligen äro dessa konungsliga och