emellan Solen och Oden, hvilken ock företrädesvis bland gudarna är den „mångtydige” eller „mångfaldige”[1]. Denna skilnad förekommer äfven i veckodagarnas ostridigt från hedendomen sig härledande benämning och ordning i Norden[2]. Ty
- ↑ Fjölner af Fjöld, Fjöll, det Tyska Viel.
- ↑ Veckodagarnes namn af Sol, Sunna (Söndag), Måne (Måndag), Tyr, i genitiven Tys (Tysdag, Tisdag), Oden (Odensdag, Onsdag), Thor (Thorsdag), Frey eller Freya (Fredag), Laugr, Lögr, vatten (Lördag, hvilken hos Isländarne äfven het Tvättedag, Þvottdagur — Rimbegla p. 42 —) och hvilka, med undantag af den sjunde
presterliga slägter de samma som Jordanes sedermera kallar Anses (Asar). En lärare ibland dessa (samtida med Sullas dictatur i Rom, 80 år f. Ch.) var Diceneus, som blef Göthernas lagstiftare, och hvars lagar, kallade Bellagines, ännu funnos i Jordanes tid. Ibland andra kunskaper, som räknades till „Theologien” (Jordanes c. 11.) och hvarutinnan de ädlaste bland Göterna af Diceneus undervisades, nämner Jordanes uttryckligen „läran om de 12 himmelstecknen och planeternas lopp” (Theoreticen — signorum duodecint et per ea planetarum cursus). I allmänhet kände och namngåfvo Göterne 346 stjernor. Diceneus hade ibland dem så mycken makt, att han äfven rådde på konungarna (ut etiam regibus imperaret), och hans efterträdare var, liksom han, både prest och konung (et Rex et Pontifex). Jordanes ibid. Äfven på Island fanns en eljest olärd man, likväl genom förfäders tradition och egna iakttagelser så stjernkunnig, att man det använde hans uppgifter till inrättningen af det christeliga året. Han het Odd, kallades Stjerne-Odd (Stjörnu-Oddi) och anses ha lefvat omkrng år 1000. Rimbegla, Præfat. och c. 16. P. I.
