Mercurius; om hvilken planet en gammal författare likväl yttrar sig, att den hos många folkslag kallades Apollos eller Solens egen stjerna[1]. Då för öfrigt äfven i Mythologien skilnad göres emellan Oden och Solen, är troligt att denna bemärkelse, liksom hos de Gamles gudar, varit den hemliga presterliga lärans[2], till hvilken, efter hvad vi sett, den fysiska betydelsen af mytherna förmentes höra[3]. Dock frambryter den öfverallt äfven i den gamla Nordiska folktron. Dess gudar äro naturgudar, på en gång både verkande och lidande i naturen, ordnande dess skiften, men sluteligen sjelfve dessa underkastade. Tidens naturliga, genom himlaljusen bestämda vexlingar, naturens uppvaknande, dvala
- ↑ Apollinis nomen multiplici interpretatione ad Solem refertur — Ne Martis quidem aut Mercurii aliud esse numen quam Solem — Apud multas gentes stella Mercurii ad Apollinia nomen refertur. Macrobius, Saturnal. L. I. cc. 17, 19. Om Phrygerna: Solem, sub nomine Attinis, ornant fistula et virga: c. 21.
- ↑ Appellationes deorum — — ad Solem certa et arcana ratione referuntur. Macrobius L. I. c. 17. På samma ställe kallas denna uttydning ett: secretum.
- ↑ Jfr. ofvanföre.
Woden och Frea, och redan då efter den förres namn kallade den fjerde, efter den sednares sjette dagen i veckan.
