Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
353
och återväckelse, äro ock derföre naturliga symboler af dem och deras öde, dagen och dess stunder, året och dess tider äfven verldsperioder och bilder af tiden i allmänhet[1]. Deraf
23
- ↑ Så tala de Gamle om ett verldsår, hvilket de kalla Annus maximus och Annus mundanus, under hvilket alla sjernor skola återkomma till det rum de hade i begynnelsen. Hoc autem, ut physici volunt, post annorum quindecim millia peracta contingit, säger Macrobius in Somn. Scip. L. II. c. 11. Detta stora år troddes ha begynt med en verldsflod och skola sluta med en verldsbrand: „nam his alternis temporibus mundus tum exignescere tum exaquescere videtur.” Censorinus, de die natali. c. 18. Uti Indernas Jugs eller verldsåldrar är vanligen 432000 grundtalet. Den första Jug innehåller detta tal 4 gånger, den andra 3, den tredje 2, den fjerde 1 gång. Den fjerdes utgång beskrifves på ett sätt, som liknar den Nordiska Mythens. Då skall neml. Vischnu komma på sin himmelska häst och nedrida de gudlösa konungarna: den sköldpadda, på hvars rygg jorden hvilar, skall sänka sig åt hafsbotten: ormen (midgårdsormen, som efter orden är verldsormen), hvilken sammanhåller henne, skall lossa sin ring, och verlden genom svärd, eld och vatten förgås. Derefter skall en ny jord och en ny verldsålder begynna, när solen, månen och planeterna råka hvarandra i samma tecken af djurkretsen. Palmblad, om Hind. fornhäfd. Svea II. 153. Talet 432000 förekommer äfven i den Nordiska Mythologien. I Grimnismál, samma sång, som innehåller läran om de 12 guda- eller solhusen, säges nemligen str. 23, att till den sista striden, som föregår verldsbrenden, skola 800 Einheriar utgå ur hvarje af Valhalls 540 dörrar. Talen multiplicerade med hvarandra göra 432000: hvilket har gifvit Professor Cronstrand (Vet. Acad. Handl. 1822) anledning att i en
