Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
357
strid söker luft, och i döden på slagfältet förlossning; ur bålets eld stiger det åter till sitt ursprung: ju högre lågan uppflammar mot himmelen, ju fullständigare är befrielsen[1], och verldsbranden är sluteligen gudars och menniskors gemensamma dödsbål[2] och den siste befriaren. Men äfven de ibland de Gamla, för hvilka elden företrädesvis var lifsprincip i fysisk och moralisk mening, — ty äfven själen, sade de, var eld[3] — skilde emellan den goda och onda, den himmelska och jordiska elden. Den senare vore förtärande, förstörande, den förre lifgifvande, uppehållande
- ↑ YnglingaSaga, c. 10.
- ↑ Att äfven gudarne i den sista striden blott såsom gudar förgås, och att de sålunda förgångne just derföre af den Nordiska Mythologien ej vidare nämnas, är tydligt deraf, att gudarna sjelfve äro mensklighetens representanter; men hvarje menniska skulle, enligt samma läras uttryckeliga vitsord, lefva i någon verld evinnerligen.
- ↑ Intelligi debet, calidum illud atque igneum ita in omni fusum esse natura, ut in eo insit procreandi vis et causa gignendi. — Necesse est illud etiam, in quo sit totius naturæ principatus, esse omnium optimum, omniumque rerum potestate, dominatuque dignissimum. — Quapropter, quoniam ex mundi ardore motus omnis oritur, is autem ardor non alieno impulsu, sed sua sponte movetur: animus sit necesse est. Stoikern Balbus hos Cicero, De Natura Deorum L. II., jfr. cc. 10, 11, 12.
