Sida:Svea rikes häfder.djvu/380

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
358

och hade förenat sig med vattnet, som ger elden sin näring. Af denna sista art vore lifsvärman i lefvande kroppar, vore stjernorna på himmelen, och solen, hvars lifvande ljus näres af hafvets dunster[1]. Det må vara oss tillåtet att påminna om detta ålderdomens fysiska bildspråk; ty de ideer, som den derigenom vill uttrycka, äro så allmänna i Mythologierna, att man ej i någon behöfver tänka på något lån. Eldens dubbla, både förstörande och uppehållande egenskap återfinnas äfven i den Nordiska gudaläran; det är Odens och Lokes brödraskap och förbund från tidernas början; i högre mening är det gudaeldens slägtskap i menniskosjälen med förstörelsens och förderfvets låga. Också Eldens förmälning med Vattnet förekommer i dubbel bemärkelse. Den visar sig först i kosmogonisk mening, då bägges motsats[2] upplöses dermed att värman befruktar vattendroppen, och så lifvet uppstår. Men den förekommer äfven i en religionshistorisk betydelse; och denna sista synes ligga i Asars och Vaners krig, och den förlikning hvarmed det ända. Ehuru obestämdt än dessa

  1. Ibid. cc. 15, 16.
  2. Discors concordia fœtibus apta. Ovidius Metamorph. L. I. v. 433.