och hade förenat sig med vattnet, som ger elden sin näring. Af denna sista art vore lifsvärman i lefvande kroppar, vore stjernorna på himmelen, och solen, hvars lifvande ljus näres af hafvets dunster[1]. Det må vara oss tillåtet att påminna om detta ålderdomens fysiska bildspråk; ty de ideer, som den derigenom vill uttrycka, äro så allmänna i Mythologierna, att man ej i någon behöfver tänka på något lån. Eldens dubbla, både förstörande och uppehållande egenskap återfinnas äfven i den Nordiska gudaläran; det är Odens och Lokes brödraskap och förbund från tidernas början; i högre mening är det gudaeldens slägtskap i menniskosjälen med förstörelsens och förderfvets låga. Också Eldens förmälning med Vattnet förekommer i dubbel bemärkelse. Den visar sig först i kosmogonisk mening, då bägges motsats[2] upplöses dermed att värman befruktar vattendroppen, och så lifvet uppstår. Men den förekommer äfven i en religionshistorisk betydelse; och denna sista synes ligga i Asars och Vaners krig, och den förlikning hvarmed det ända. Ehuru obestämdt än dessa
