Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
360
var af en annan mera krigisk art, närmare öfverensstämmande med eldslärans lynne än med den ur vattnet födda kärlekens dyrkan. I allmänhet råder i de på den förra i synnerhet grundade religioner, lika afgjordt krigets, som i den sednare vällustens anda. Derföre höra de Vaniske gudarne till en annan ordning ibland Asarna; och då Thor och Frey, bägge bland Asarne kallas de förnämste, säges detta i helt olika mening om den förres ständigt krigiska kraft, än om den sednare, hvilken, ehuru han kallas „verldens gud”[1] och fruktbarhetens och fridens gifvare[2], likväl för kärlek bortgifvit sitt svärd och derföre kommer vapenlös i gudarrnas sista strid[3]. Att Vanerne i synnerhet
- ↑ „Veraldar god.” YnglingaSaga c. 13.
- ↑ Ibid.
- ↑ Frey hade en dag satt sig i Hlidskjalf, Odens högsäte, och skådade ut öfver all land. Då fick han se en jättedotter, Gerda, så skön, att då hon upplyfte sina armar, lyste deraf luft och haf och hela verlden. Frey, slagen af kärlek, måste, för att bekomma henne, bortge sitt svärd. Jfr. Skirnisför och Edda Dæmis. 27. — På samma sätt voro utan tvifvel Frigg och Freya, ehuru till bemärkelsen beslägtade, i olika mening de förnämsta bland Asyniorna. Den förra är född af Fjörgvin (lifvets vän), en poetisk benämning på jorden (Glossar. till d. äldre Edda I. 489. Edda Dæmis. 9): den senare är Njords dotter. De gamle tala om fyra Veneres. Den andra i ordningen var den, som föddes af hafvets skum. Cicero, de Nat. Deor. L. III. c. 23.
