prisas för vishet, påminner om en annan skillnad emellan de nämnda bägge gamla religioner. Den ena nemligen, liksom stilla blickande i vattnets spegel, är lika afgjordt contemplativ, som den andra är activ och delar eldens eviga oro. Derföre kallas Frey „den vise”[1], då deremot Thor, den starkaste bland gudar och menniskor, skillras såsom rå, enfaldig och godtrogen. Ännu en anmärkning om vattnets, beskådningens och vällustens religion må här vara på sitt ställe. Den är öfverallt grymmare i sina offer än eldsläran, under det denna i kriget utgjuter mera blod. Alla gamla Mythologier sätta vällusten, njutningen i närmaste förening med död och förstörelse, så att de förras symboler blott liksom äro den frånvända sidan af de senares. Det är derföro ej utan skäl, som en sägen tillskref mennisko-offers införande, ej åt Oden eller Thor, utan åt Frey[2]; det är derföre som den Nordiska Venus tillika är dödsgudinna[3] och delar hälften
- ↑ „hinn froþi.” Skirnisför str. 1, 2.
- ↑ Saxo, L. III. p. 42. Dermed öfverensstämmer att man i Sverige, enligt YnglingaSagan, stundom offrade menniskor för årsvext, d. v. s. åt Frey.
- ↑ De Gamles Venus Libitina, på en gång vällustens och dödens gudinna. Creuzer, l. c. IV. 98. Physici terræ superius hemisphærium, cujus partem
